Sommarprickar

Nu när jag bestämt mig för att glömma dig krockar jag med dig överallt, hela tiden.
Kan vara sättet du säger "hallå" på eller bara din förvånade min som gör mig knäsvag igen.
Helvete.

Alla människor är lite konstiga, utom du och jag, och till och med du är lite konstig.

Att övertyga mig själv är inte min starka sida.
Men du är inte så snygg som jag tror. Och hallå kan du säga till vem som helst.
Jag kanske inte är speciell för dig, längre. Och mitt hjärta rusar inte längre i 350 när jag ser dig.

Vi får dåligt självförtroende för att vi inte har 500 vänner på facebook, för att vi har för stor rumpa och för att vi inte ALLTID blir bjudna på varenda liten jävla fest. Det här är ju så sjukt korkat egentligen. Vi behöver tro på oss själva för att orka överleva. Jag är en stark person, men har inte alltid varit. Och ibland, ibland kommer den där svaga, blyga och rädda tjejen fram igen. Då när allting är komplicerat, när jag tänker för mycket. Det är inte lätt när det är svårt heter det ju. Att vara 17 är så jäkla svårt.