Sommarprickar

Det känndes att se dig gå bort mot bussen igårkväll.
Jag cyklade med min bästa vän på pakethållaren och en klump i magen. Men jag vände mig om och kollade på din ryggtavla en sista gång.
Om du inte hade vänd dig om och tittat tillbaka på oss så hade jag haft mindre att tänka på nu.

Jag hade aldrig haft någon nära-döden upplevelse. Men att klättra på tak en fredagnatt med någon som redan ger mig svindel var nog droppen.

Jag sitter och stirrar på bilder av dig och försöker intala mig själv att det inte finns något hos dig som jag behöver.
Inte ens din brännande blick.
Jag saknar dig ibland, men jag tänker inte på dig lika mycket.

Om du hade varit en fulsnygg gummiapa skulle mitt liv vara lite lite lättare.

Ibland kan jag undra vad du tänker på, när din blick sveper forskande över mitt nakna ansikte.
Det är svårt att sluta älska men att bära minnena på alla gånger vi dansat bort nätterna till dålig popmusik, tätt ihopslingrade, är mycket svårare.

Jag känner dina vågade blickar i nacken. Försöker vara stark, för jag vill inte att du ska tro att jag är en sån som inte kan glömma. Det funkar för stunden, sen går jag hem och gråter. Fan också. Fan fan fan.

Vi kan skriva visor om kärlek, men inte om varandra.
Vi kan låssas att solen skiner och prata om något annat, medans molnen skrattar åt våra frusna armar.
Vi skulle kunna skratta åt allt sammans.
För ingenting betyder något.
Egentligen.
Det sa du ju själv.

Ödet vill att vi ska sjunga samma sånger.

"Jag skulle aldrig klara av att ha ätstörningar. Det är inte värt det."

Och ändå satt du i andra sidan luren och grät.
Du vet att jag vill göra dig hel igen, för det finns ingen som är som du.

Rödvinskyssar och hjärtan som dunkar i takt till musiken.
Frammåt småtimmarna är vi utslagna.
Någons hand i min hand. (Jag vill inte ha dig)
Någons tunga i min mun. (Jag vill inte ha dig)
Varför försöka vara några vi inte är?

Känner för att göra något spontant, som att skriva brev.
Men då behöver jag ju någon att skriva till.
Så om du precis som jag är sprallig ända ut i fingertopparna, skriv ett litet brev till mig!

PS.    Jag är seriös
PS 2. Börja med en komentar!

Jag försöker ibland intala mig själv att jag har glömt pojken med den dit-ritade mustachen.

Missa sista bussen hem.
Jag gick vilse, med din hand i vinernatten.

Ibland rinner jag över, sprudlande kännslor bubblar hejvilt innom mig.
Det kan hända att jag blir så glad att jag bara måste ge någon en puss.

Att ligga på sensommarens vissna gräs, alldeles nära dig, titta upp i himlen och bara andas för en minut.
Dina fingrar som vandrar över fräknarna på min kind.
Vi är så himla levande.