Han som är ett ärr på högerarmen och bara en kudde
Jag ligger vaken halva natten och tänker på hur det skulle kunna vara. Nu för tiden är allt så tomt och tyst.
När rummet är så kallt att inte ens värmen under täcket är tillräcklig, går jag upp och drar igen fönstret. Jag tänker att jag klarar mig utan dig, även om det inte alltid känns så.
Och du fick mig att göra saker jag inte trodde jag var kapabel till att göra. Ge mig en chans till och en till och har jag kanske förbrukat alla mina chanser nu? Är det såhär då, att ingenting någonsin kommer kännas lika mycket som minnena av dina armar flera varv runt min kropp?
Kommentarer
Trackback
